Författare: KarlMagnus

Båten blev klar efter flera veckors arbete. Sjösättningen blev ca 10 dagar efter den sista gemensamma.

Kvar att göra är att montera solcellerna och försöka få eldragningen snygg.

Jag glömde titta på vattenlinjen för att se hur mycket högre den är nu.

Motorn startade på första försöket. Det får jag tacka Gunnar Nordin för. Han gjorde ett bra jobb med renoveringen.

Jag tuffade bort till mastkranen, där jag fick hjälp av Hans att masta på.

Oj, så många olika teorier det finns om det enda rätta sättet. Vi resonerade igenom ritualen, eftersom jag aldrig gjort detta förr. Vi blev helt eniga om tagen. Efteråt kom vi fram till att alla grejor i toppen kan man vänta med tills masten är på plats och då går man tillväga så som bilden visar. Dom olika givarna till instrumenten mår bäst av att slippa stångas med lyftwiren.

Här, 13,5 meter över vattnet har jag en fin-fin utsikt.

Hans är kranförare ute på Nordsjön och manövrerar upp till 70 ton, så det här var en lätt match för honom.

Jag otrivdes absolut inte, utan hade en riktigt trevlig stund. På nervägen tejpade jag vantspridarnas yttre ändar för att skydda seglet mot nötning

Kölen grundade jag med en 2-komponent sprayfärg. Då den väl var på plats kollade jag på burken efter torktid.
Jo, 96 timmar
Då är det ju inget annat att göra än att vänta. Ja, under väntetiden kunde jag ju montera ”staketet”, läslampor med USB-uttag och solpanelen.
Den senare ska ligga på ruffens tak, som sluttar mot fördäck. Jag gjorde en sån montering på Expressen, så nu gör jag likadant på den här.

Alltså borra ett hål genom yttertaket in till utrymmet mellan de båda taken och dra kablarna mot batteriet.
Det var lätt förra gången, så det är bara att köra på i känd stil.
Jag borrade hål och förde in en kabel mellan taken mot ena sidan av ruffen. Kabeln var för mjuk, så den fann egna vägar och kom inte alls dit jag ville.
Jag provade att styra den med två hopsvetsade svetstrådar. Hålet i taket var för klent. Jag borrade upp ett större OCH hamnade genom innertaket.
Många tårar och fula ord.

Jag klättrade ner och slipade den spacklade kölen. Det kändes bättre efter det.-

Det finns alltid att göra…
Se om jag är listigare, när det gäller att fånga mördare, än kriminakinspektören.

I höstas skrapade jag 3/4 av båten under vattenlinjen, dock inte kölen. Bottenfärgen är sk. blödande och inte borttagen någonsin utan bara pålagd lager på lager. På rodret sitter den fruktansvärt hårt.

I förrgår tog jag mig an kölen. Jag var beredd på ett dagslångt slit med stålborsten, men det gick på under tre timmar. STOR förvåning!
Kölen har stora porer och repor, som jag kommer att spackla igen och slipa.

Det blir en härlig matt yta i gelcoaten när den kommer fram. Det som är kvar efter skrapningen sitter även det hårt fast.

Mellan köl och skrov klämmer jag in Sikaflex och sedan blir det epoxy i flera lager innan den BLANKA botterfärgen stryks på.

 

Visst ser det lovande ut redan nu!!!

 

Om en och en halv vecka är det sjösättning. Spännande att se om jag kan vara med då. Annars får det bli en privat historia

 

 

Solen gassar. Det är vindstilla. Täckningen har klarat sig mycket bra. Det är bara att sätta igång med det stora jobbet nedanför vattenlinjen;

Slipa, spackla, slipa, spackla, slipa, plasta, slipa, plasta, slipa, plasta, slipa, plasta, slipa, måla, måla, måla

Den 12:e och den 26:e maj har vi sjösättningar.

Troligen blir det den senare

Du känner väl till uttrycket ”förlig vind”? Det är vinden som kommer akterifrån. Du slörar och länsar.
Tidigare, då det var svårt att kryssa mot vinden, sa man ”fördelaktig vind”, då den kom akterifrån. Det förvanskades till ”fördelig vind” för att till sist bli ”förlig vind”. Den för framåt.

Med nya segel behöver jag inte vänta tills ”vinden blir medgörligare” (Citat Gustav ll Adolf) utan det blir i hög grad som jag bestämmer

Det är en vecka kvar av januari. Det är 15 – 20 grader kallt. Träden är fulla av frost. Det ser ut som på gamla tiders fotonegativ. Det är väldans vackert.
Det är snart dags att krypa ur idet och tänka på sommaren.

Under en av de senare seglatserna kröp den översta lattan ut ur sin ficka.
Oj, tänkte jag, när jag såg den sticka ut ca 1 dm fram över masten, den ska jag ta reda på. Något senare, när jag tittade upp, var den borta. Tur att den inte for ner som ett spjut i skallen på mig.

---

Vad göra?

Det är inte någon söm som gått sönder utan lattan har varit alltför dåligt isatt i sin ficka.
Nu vet jag inte hur gamla seglen är, men den här skadan kan ju vara det som får mig att ta steget och köpa nya segel.

Det verkar förekomma lite olika mått på Cumulusens riggar enligt en segelmakare, så nu ska jag rulla ut seglet och mäta liken.
Det ena liket är alltså inte det andra likt

Det såg verkligen mörkt ut med det trasiga spridarfästet. Jag tog kontakt med olika firmor, men de svarade inte. Kanske tyckte dom att det var för gamla grejer.
Ägaren till Svetsteknik i Östersund är en man som gillar att klura på problem. Det här var nog ganska lätt, eftersom det blev relativt billigt.
Spridaren är nu i skick som ny.

Även fartlogg och ekolod är åtgärdade. Nu får det gärna skynda sig att bli sommar igen

Båten på land och täckställningen rest. Det var ett riktigt pyssel att få till den rätt utan att ha sett den förut.
Jag skarvade med en slangbit för att få till svängen på ”takfoten”.

Det blev lite tid över då jag kunde känna på bottenfärgen. Jag gjorde halva båten på ren inspiration. Vid upptagningen hade jag använt högtryckstvätten för att ta bort det lösa. Det lossnade inte så mycket.

Dagen därpå fick jag hjälp av Ingmar och hans traktor att få upp presenningen. Det är en riktig rejäl sak. Den går knappast att få upp på båten för hand.

Dagen efter var jag riktigt mör i armarna och kunde endast skrapa ca tredjedelen av botten på styrbordsidan. Sedan gav jag upp och for hem.

På kölen ska jag borsta bort färgen med roterande stålborste.

Målet med hela operationen är att epoxybehandla ytorna under vattenlinjen, så att dom blir vattentäta. Det låter helt osannolikt att en plastbåt av den här storleken blir ca 75 kg tyngre vid upptagningen jämfört med sjösättningen. Plast är väl vattentätt, eller ….

I god tid innan jag skulle till mastkranen, startade jag motorn. Den puttrade på så glatt och trivsamt medan jag hängde ut fendrar. På väg (kan man säga det på sjön?) till kranen började Yalmar konstra. (Motorn är av märket Yanmar, så jag försvenskar och döper den.)
Till bryggan kom jag och la till helt snyggt. Ingmar fanns där för att hjälpa mig.
Vi förberedde genom att ta ur saxpinnar från vantskruvarna samt skruva upp dom på ena sidan, så att det bara skulle bli att dra ut sprintarna, för att få loss dom. Jag gjorde en stor ögla runt masten att fästa lyftkroken i.
”Allt väl? Då kör vi.”
Jag tar bort sprinten från förstaget och är på väg med det upp på bryggan då Ingmar ropar att det är något som är fel. Jag vänder mig mot honom och ser hur masten far bakåt och kraschar ner på bryggan. Ingmar ligger under, men har inte gjort sig illa. Tack o lov!

Vi klättrar upp på bryggan och inspekterar skadorna. Vindexen i toppen har fått sig en törn. Ena vantspridaren och dess fäste har knäckts, men för övrigt kan vi inte se något galet.

Det är nog på sin plats att jag kontaktar scouterna och försöker klara knop-och-knut-märket. Det var jag som inte fixade repslingan. Knopen gled upp. En pålstek och en råbandsknop, men repet var fuktigt, så kanske det var det som orsakade det hela.

Masten finner sig väl till ro bland sina likar.

Jag luftar bränslesystemet och, si på den, motorn startar och funkar klockrent tillbaka till sin plats.

Om två dagar är det upptagning…..

Nu ska jag montera kompressorn till kyllådan, som ligger under locket i hörnet på bänken.
Det blev ett byte till en bättre kyl, då jag var tvungen ta bort bänkskivan, för att kunna lyfta ur motorn. Det är lite mixter, men nu ska det bli bra.

Det snurrar i skallen av argument för och emot de olika kylsystemen.

Sötvattenkylning har glykol i kylvattnet. Det är samma vatten hela tiden i systemet, som i sin tur kyls av sjövatten. Detta salthaltiga vatten kommer inte in i motorns kylkanaler och kan alltså inte ställa till med rostskador.
Där krävs en cirkulationspump och en sådan är oftast elektrisk, vilket medför vissa nackdelar. Om säkringen eller drivremmen till den mekaniska pumpen går sönder kokar systemet …

Sjövattenkylning använder vattnet, som finns runt båten och tar in det i systemet med em mekanisk pump. Sjövattnet kommer in i motorn och gör att kanalerna rostar. Detta sker inte helt plötsligt utan tar 15 till 20 år. Om drivremmen till den mekaniska pumpen går sönder kokar systemet. Detta ger alltså hälften så många felkällor
En dieselmotor fungerar utan el.