Spillersboda II

Det hade blåst mycket från söder och ankarna hade draggat lite, men allt var bra. Det blåste lite när jag kom fram och Ahmed ville gärna skjutsa ut mig. Tack, tack.

Jag vadade iland och lossade båda förtöjningarna. Båten gled ut i vinden och jag tog hem det ena ankaret. Jag såg att Ahmed höll ett litet öga åt mitt håll, Han är väldigt snäll och hjälpsam, vilket visade sig när jag skulle ta upp ankare nr 2.
Från att ha varit fäst i aktern tog jag linan med mig till fören, för att få båten mot vinden. Det gick bra enda tills jag såg kättingen, som är sista biten till ankaret och ca en meter. DÅ tog det stopp. Jag orkade inte mer. Jag fick en deja vue- upplevelse från när jag sommaren före hjärtoperationen var i Snikviken på Ulvön och grannen hade lagt sin ankarlina över min och jag tog upp bägge ankarna på ca 15 kg. Nu är jag frisk och stark, så det var inget problem med kroppen utan med det jag fiskade upp med mitt ankare.

Jag jobbade och joxade på alla de sätt, utan resultat. Då, plötsligt kom Ahmed ut till mig. Vi mixtrade på men lyckades inget vidare, förrän jag tog båtshaken och försökte hugga odjuret, när Ahmed fått upp det till ytan. Det fungerade. Jag krokade i något, som var stelt och långt. Riktigt långt. Vi gissade på vatten- eller avloppsledning.  Möjligen elkabel. Det var bara det att den låg mitt i sundet och inte mellan ön och fastlandet.

Jag höll vidundret och Ahmed kunde kroka loss ankaret. Ja, vi löste problemet till slut. Ankaret kom upp och vi var eniga om att det hade varit ett riktigt bra äventyr.
Nu ska jag krypa ner i slafen och få lite sömn. Det blåser och guppar, men jag brukar kunna sova trots det.